FridayOL

Debatten kring terapikulturen har intensifierats, och många undrar om vårt ständiga fokus på inre känslor och självreflektion är ett tecken på svaghet eller en naturlig del av den mänskliga existensen. I denna tankeväckande krönika utforskar Lundagårds kulturkrönikör Felix Perklev detta komplexa ämne, och ifrågasätter om sökandet efter den där trygga ”snuttefilten” är en fundamental mänsklig drift.

Vi lever i en tid där självhjälpsböcker, mindfulness-appar och terapitjänster är allestädes närvarande. Men är detta en positiv utveckling, eller har vi skapat en kultur där vi ständigt analyserar och ältar våra känslor? Perklev argumenterar för att en viss grad av självreflektion är nödvändig för personlig utveckling, men att det finns en gräns där det kan bli kontraproduktivt och hindra oss från att leva fulla och meningsfulla liv.

Krönikan berör också begreppet sårbarhet och hur vi förhåller oss till det. I en värld som ofta uppmuntrar till styrka och självständighet kan det vara svårt att erkänna att vi behöver stöd och tröst. Perklev menar att att våga visa sårbarhet inte är ett tecken på svaghet, utan en styrka – en förmåga att vara autentisk och att skapa djupare relationer.

Genom att använda den enkla metaforen om en ”snuttefilt” lyckas Perklev fånga essensen av vårt behov av trygghet och bekvämlighet. Han frågar sig om vi, som vuxna, fortfarande söker efter samma sorts tröst och skydd som vi gjorde som barn. Och om så är fallet, vad säger det om oss själva och om samhället vi lever i?

Denna krönika är inte bara en reflektion över terapikulturen, utan också en uppmaning till oss alla att ifrågasätta våra egna beteenden och att våga vara ärliga mot oss själva. Är vi på väg att drunkna i en ocean av självreflektion, eller kan vi hitta en balans mellan att förstå oss själva och att leva i nuet?

Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.